This text in English

Medicinpatent är skadliga

Att patent på läkemedel, så kallade medicinpatent, har många negativa effekter är allmänt känt.

• Medicinpatent gör att hundratusentals människor i fattigare länder inte har råd med läkemedel de behöver, fastän läkemedlen finns och skulle kunna rädda deras liv.

• Medicinpatent snedvrider hur forskningsresurserna används, eftersom det är lönsammare att lindra välfärdssjukdomar än att bota fattiga från malaria.

• Medicinpatent gör att läkemedelskostnaderna i sjukvårdsbudgeten blivit en gökunge som oupphörligt växer år från år, och som politikerna inte har någon makt över.
  

Är medicinpatent nödvändiga?

Trots de negativa effekterna är det många som ändå försvarar medicinpatenten, och säger att de trots allt behövs. På något sätt måste vi se till att det kommer pengar till läkemedelsforskningen. Annars blir det på sikt inga nya läkemedel framforskade, och det är ännu värre.

-Eftersom det är så billigt för vem som helst att kopiera ett läkemedel som det har kostat miljarder att forska fram, måste vi tyvärr fortsätta låta läkemedelsbolagen få monopol på nya läkemedel, säger de som försvarar medicinpatenten.

Men det påståendet stämmer inte.

Den första delen av resonemanget är naturligtvis sann. På något sätt måste det säkerställas att det även fortsättningsvis finns ordentliga pengar tillgängliga för läkemedelsforskning.

Men att just medicinpatent skulle vara det enda sättet att få fram de pengarna, är bara inte sant.

Staten betalar forskningen idag

Redan idag är det det offentliga (nedan kallat "staten") som står för huvuddelen av läkemedelsnotan i alla Europas länder, tack vare olika system för allmän sjukförsäkring. (Se till exempel sid 37 i den här rapporten från EFPIA, The European Federation of Pharmaceutical Industries and Associations.) Det är alltså staten som finansierar läkemedelsforskningen redan idag, genom att betala höga priser till läkemedelsbolagen för patenterade mediciner.

Så det finns ingen naturlag som säger att patent är det enda sättet att få fram nya läkemedel. Om "staten" i de olika länderna finansierade forskningen direkt och gjorde resultaten fritt tillgängliga, skulle det vara en minst lika rimlig modell som dagens, där "staten" istället upprätthåller privata monopol åt läkemedelsbolagen.

Den relevanta frågan är vilken modell som ger det billigaste och effektivaste sättet att finansiera läkemedelsforskningen. För det är ingen som har påstått att det skulle vara billigt att forska fram läkemedel. Snittpriset för att forska fram ett nytt läkemedel ligger strax över en miljard dollar.

Men med tanke på att det redan är "staten" som står för huvuddelen av läkemedelsbolagens inkomster, är det ett rimligt första steg att ta reda på hur stor del av pengarna som verkligen går till just forskning.

Det är det dessbättre mycket enkelt att göra, eftersom alla de stora läkemedelsbolagen har sina årsredovisningar utlagda på nätet. Som exempel kan vi titta på siffrorna för Novartis (sid 143), Pfizer eller AstraZeneca.

De lägger alla runt 15% av sina intäkter på forskning. De andra 85 procenten går till annat, enligt deras egna siffror. Siffran är typisk för branschen.

Så frågan är alltså: ger patentsystemet verkligen oss, skattebetalarna, mesta möjliga forskning för de pengar som vi årligen ger till läkemedelsindustrin? Eller finns det utrymme för förbättringar, när till och med läkemedelsbolagen själva erkänner att de använder 85% av pengarna till andra ändamål?

Om staten istället anslog 20% av dagens läkemedelsnota direkt till forskningen, skulle läkemedelsforskningen få mer pengar än idag. Görs resultaten fritt tillgängliga öppnas möjligheten för läkemedelsbolagen att börja producera moderna läkemedel utan att behöva investera i forskning själva. Då behövs inga patent på läkemedel. Det enda som återstår ur statens synvinkel är att betala för själva preparaten.

Patentbefriade mediciner blir billiga

Hur skulle det då påverka priset på läkemedel om patenten togs bort? Den frågan kan vi besvara genom att titta på den erfarenhet vi har från patentbefriade generiska preparat. På den marknaden har vi redan en situation där de olika (privata) tillverkarna av patentbefriade läkemedel konkurrerar med varandra, och staten köper av den som är bäst och billigast.

Och det funkar!

Enligt en rapport från Socialstyrelsen (PDF) sjönk priset för läkemedel som blev befriade från patent med i genomsnitt 70%, med variation mellan 39 och 89% (sid 13 i pdf:en).

Vid generikasubstitution handlar det om läkemedel som är över 20 år gamla. För nyare läkemedel är påslaget som läkemedelsbolagen tar ut betydligt högre, så den verkliga besparingen om medicinpatenten avskaffades skulle alldeles säkert bli väsentligt mer än 70%. Men låt oss ändå räkna konservativt och använda den siffran.

Halvera kostnaden, ge mer pengar till forskningen!

Priset på ett preparat sjunker då till 30% när man slipper patent. Lägg på 20% för att täcka framtida forskning enligt förslaget ovan, och statens nota har sjunkit till 50% av vad den är idag. En halvering alltså! Samtidigt som vi ger mer pengar till läkemedelsforskningen.

Är inte det som en idé som är värd att utforska?

Vad finns det för argument för att behålla medicinpatenten och tacka nej till den här besparingen och förbättringen?

Sammanfattning

För att repetera huvuddragen i förslaget var det alltså så här:

• Redan idag är det staten som står för huvuddelen av läkemedelsbolagens intäkter, tack vare den allmänna sjukförsäkringen.
  
• Av de pengar som läkemedelsbolagen drar in går 15% till forskning, enligt deras egna siffror. Resterande 85% går till annat (främst marknadsföring).
  
• Om staten istället anslog 20% av dagens läkemedelsnota direkt till forskning, skulle det bli mer pengar till forskningen. Då skulle inte läkemedelsbolagen behöva forska själva, och det skulle inte behövas några medicinpatent, eftersom de inte skulle ha några forskningskostnader att ta igen.
  
• Utan patent sjunker priset på själva medicinen med åtminstone 70% när den tillverkas på en konkurrensutsatt marknad istället för av en monopolist.

Alltså: jämfört med dagens system skulle kostnaden för staten bli 20% (för forskning) plus 30% (för själva preparatet). Summa 50% av dagens läkemedelsnota, och ändå mer pengar än idag till forskningen.

Genomförbart på europanivå

En självklar invändning mot det skissade systemet är förstås att det knappast är något som Sverige kan genomföra på egen hand. Det är sant. Men på europanivån skulle det definitivt vara genomförbart.

Om de styrande i Europas länder ville, skulle de mycket väl kunna bestämma sig för att avskaffa medicinpatenten, och istället helt enkelt anslå tillräckliga medel för läkemedelsforskning. Huruvida ett land ska ha patent eller inte är helt upp till den lagstiftande församlingen i det landet. Och det är redan idag staten som betalar huvuddelen av läkemedelsnotan i alla Europas länder.

Europa är tillräckligt stort och rikt både för att bekosta en så stor del av den globala läkemedelsforskningen att ingen kan beskylla oss för att åka snålskjuts på andra, och för att klara av de diplomatiska påtryckningar som man får anta skulle komma att riktas mot oss den dag vi väljer den öppna vägen.

Så för att upprepa frågan:

Vad finns det för argument för att behålla medicinpatenten, och tacka nej till den besparing och förbättring som den öppna vägen erbjuder?

Piratpartiets åsikt

Piratpartiet vill på sikt avskaffa möjligheten att ta patent på läkemedel, men inser att detta kräver införandet av andra system för att finansiera läkemedelsforskningen. Vi anser vidare att förändringen bör genomföras gemensamt av hela Europa.

Vi vill att regeringen utreder konsekvenserna av olika alternativa system för finansiering av läkemedelsforskningen, såsom det ovan skisserade, och tar initiativ till att föra upp frågan på europanivå.

Referenser

Financing Drug Research: What Are the Issues? av Dean Baker, Center for Economic and Policy Research

Excess in the pharmaceutical industry av Marcia Angell, Harvard Medical School