Vems rätt?

Stora delar av underhållningsbranschen som den ser ut idag bygger på upphovsrättens bestämmelser om ensamrätt att distribuera publicerade verk kommersiellt, och att detaljreglera derivatbruk av verk. Successivt har distributionsbolagen utsträckt "rätten" till att omfatta även hur, när, var, och antal gånger konsumenten kan bruka sin "licens" för att ta del av något verk. Samtidigt urholkas egentliga skaparens upphovsrätt.

Hur länge är ensamrätt meningsfull?

Vi vill bevara ett rimligt skydd för upphovsrättslig ensamrätt när det gäller kommersiell användning. Men dagens skyddstid - livstid plus 70 år - är absurd. Ingen investerare gör någonsin kalkyler med så lång återbetalningstid. Ingen kan påstå att den i praktiken nästan oändliga skyddstiden är nödvändig för att locka kapital till underhållningsbranschen.

Skadlig ensamrätt

Däremot leder lång exlusiv rätt till många negativa konsekvenser för samhället i stort, inte bara för dem som vill bevara eller bygga vidare på existerande verk. Mycket samtidskultur från den senaste hundraårsperioden är i praktiken oåtkomlig eftersom det trots ensamrätten inte föreligger något ekonomiskt intresse av att ge ut verken igen. En del verk försvinner helt när originalutgåvor förstörs eftersom kopiering är förbjuden, något som särskilt gäller förgängliga upptagningar av bild eller ljud, men i ökande utsträckning kommer att gälla digitalt lagrade media.

Utbildning drabbas eftersom det är inte fritt att använda samtidsmaterial, ens från 1900-talet, i undervisning.

Återinför balansen

Därför vill vi korta skyddstiden till en nivå som är rimlig ur både samhällets och investerarens synvinkel. Vårt förslag är fem år, eftersom merparten av alla distribuerade verk tjänar in försumbara eller inga summor efter denna tid.