• Säkerhetstjänsterna hotar vår digitala trygghet

    Även om det kan vara svårt att påvisa att enskilda har förlorat livet på grund av virusattacken som går under namnet ”WannaCry” förefaller det troligt. Delar av den brittiska sjukvården slutade att fungera – operationer ställdes in och patienter nekades vård. Drygt 200 000 datorer är infekterade med viruset och antalet lär stiga framöver.

    Om en terrororganisation tagit på sig ansvaret för attacken skulle den säkert klassificerats som ett av de värsta terrordåden hittills. 200 000 utslagna datorer kan motsvara en ekonomisk skada på flera miljarder kronor.

    Men i det här fallet var det ingen terrororganisation som tog på sig ansvaret. Ingen organisation alls har tagit på sig ansvaret, men spåren pekar mot den amerikanska underrättelseorganisationen National Security Agency (NSA).

    ”Internet är inte vår viktigaste strid just nu, men det är den mest fundamentala.” Så brukar experten på digitala rättigheter Cory Doctorow uttrycka sig, när han ska förklara varför frågor om massövervakning, digitala rättigheter och upphovsrätt är värda politisk uppmärksamhet och debatt. Striden om internet är fundamental för alla andra strider, eftersom internet genomsyrar hela vårt samhälle.

    Vad är då WannaCry? Det är en kombination av en mask och ett ransomware. När WannaCry infekterar en dator så låser den alla filer på datorn och kräver en lösensumma för att låsa upp dem igen. Spridningen av sådana brukar ske genom mail med bifogade filer. WannaCry innehåller dock också en mask som ser till att det sprider sig från dator till dator inuti interna nätverk. Om det infekterar en dator på t.ex. ett sjukhus, så kommer det försöka infektera alla andra datorer där.

    Masken använder ett säkerhetshål i Windows som utnyttjats av NSA under mer än tio år och myndigheten byggde masken som drar nytta av hålet för att sprida sig. Hackergruppen ShadowBrokers, som hävdar sig ha hittat informationen på en oskyddad attackserver, läckte masken för en månad sedan. Varför har NSA utvecklat masken som WannaCry använder? För att kunna övervaka människor.

    Nu står alltså akutmottagningar utan röntgenmaskiner, operationer ställs in och patienter nekas vård – allt på grund av att NSA ville ha ett verktyg för övervakning och industrispionage .

    Inrikesminister Ygeman har tidigare uttryckt stöd för dylika operationer, genom sina förslag om så kallad hemlig dataavläsning. Den typen av övervakningsoperationer bygger på att hitta svagheter i vanlig programvara och bygga vapen som utnyttjar dem. Då får man situationer som den med WannaCry.

    I stället för att nedprioritera datorsäkerheten borde myndigheter som NSA och FRA arbeta för att höja säkerheten. Digital trygghet är ett folkhälsoproblem, precis som tillgång till rent dricksvatten. Det går att likna myndigheternas agerande med att man skulle leta efter brister i vattenhanteringen – kanske upptäcker man en vattenburen parasit? – och sedan, i stället för att bekämpa parasiten, försöka utnyttja den för egna syften. Detta är ovärdigt en demokrati. Uppdraget för våra myndigheter borde vara att arbeta för vår gemensamma säkerhet – genom att leta efter säkerhetsbrister och sedan försöka åtgärda dessa – och inte att utsätta oss alla för terrorattacker som WannaCry!

    Magnus Andersson, partiledare

  • Pengarna i Piracy

    Fildelning är grov kriminalitet som drabbar stackars kulturarbetare. I vart fall om du ska tro filmen Pengarna i Piracy som visades den 29/3 på TV4. I en tid där mediabolagens rapportering ifrågasätts väljer TV4 att visa en partsinlaga i fildelardebatten förklädd som en dokumentär, där lobbyistorganisationen Film- och TV-branschens Samarbetskommitté är avsändaren.

    Dessa lobbyister dominerar det offentliga samtalet om upphovsrätt samtidigt som brottsliga krafter har tagit plats i fildelningens ekosystem. Att det är så beror på att upphovsrättsindustrin tillsammans med staten har bedrivit en häxjakt på den ideella, decentraliserade fildelningen. IPRED och den kamp mot fildelningstekniken som upphovsrättslobbyn bedrivit har drivit fildelarna från decentraliserad fildelning till centraliserad streaming. Detta har utnyttjats av de kommersiella brottsnätverken som dominerar det utrymmet idag. Justitiemordet på ThePirateBay (TPB) skrämde bort de ideella krafterna från driften av fildelningssidor. Att talespersonen för TPB fanns medskyldig skrämde även bort dem från den offentliga debatten.

    Berättarrösten i Pengarna i Piracy deklarerar att ”effekterna [av fildelningen] slår hårt mot den svenska film- och TV-branschen” men faktum är att kvalitén på svensk film och TV är så pass undermålig att den inte står sig i konkurrensen. Att de pengar som dras in istället hamnar hos distributörer genom dåliga avtal tas inte heller upp, något som skulle kunna undvikas om de anammade den tekniska utvecklingen. Svensk filmindustri är idag istället tungt bidragsberoende.

    Finansieringen behöver inte ske via distributörer med kopieringsmonopol, tvärtom så finansieras idag mycket av kulturen genom just bidrag. De verkliga offren för dagens upphovsrättsliga ordning är kreatörer och kulturälskare, som får stå åt sidan för distributionsmonopolen. De kreatörer som likt Jamie King vågar följa med den tekniska utvecklingen till nya marknader för varor och tjänster kan distribuera sina filmer via TPB och ändå finansiera dem. Då är en stor internationell spridning genom fildelning en möjlighet, istället för ett hot som det målas upp som i Pengarna i Piracy.

    Alexandra Rapaport visar i slutet av filmen upp film- och TV-industrins oförstående attityd när hon ifrågasätter vad fildelning har med demokrati och mänskliga rättigheter att göra. Vi har en lagstadgad rättighet till privat kommunikation. Du ska alltså kunna kommunicera med vem du vill, när du vill, om vad du vill, utan att riskera avlyssning utan särskilda skäl.

    Film- och TV-industrin vill ta bort denna rättighet då det enda sättet att veta vad en person kommunicerar om på internet är att ständigt avlyssna allt som skickas. Implikationen av detta är enorm och anledningen till att de vill ta bort dina rättigheter är för att de vill tjäna mer pengar på en affärsmodell som inte fungerar i den digitala era som vi lever i, där alla kan kopiera och distribuera kostnadsfritt. Vi har ett val: fri kommunikation eller dagens upphovsrätt.

  • Liberalernas förslag gynnar enbart kriminella

    En arbetsgrupp inom Liberalerna vill legalisera bruk av narkotika. Christina Örnebjär (L) vill att drogbrukare med beroendeproblematik ska få möjlighet till vård istället för straff. Förslaget är ett steg i rätt riktning, men det går inte tillräckligt långt för att åstadkomma en narkotikapolitik som räddar liv. Centerns riksdagsgruppledare är ännu försiktigare än Örnebjär och föreslår en typiskt svensk åtgärd: ännu en utredning. Tafattheten är påtaglig och bristen på probleminsikt pinsam.

    Vad är det som behöver utredas? Vi vet redan att narkotikadödligheten ökat stadigt under de decennier som nolltoleransens politik har präglat Sverige. Den politik som förts har inte hjälpt mot dödsfallen, utan antalet ökar.

    I Göteborg strider gängen sinsemellan om möjligheterna till att sälja narkotika – vanliga människor hamnar i kläm, ibland till och med dödade. En del vågar inte gå ut under vissa tider och till vissa platser för att de är rädda för den kriminella aktiviteten. I Malmö säljs cannabis öppet på gatorna – trots nolltoleransens politik är det inte svårt att få tag på narkotika i Sverige.

    Liberalernas förslag kommer inte påverka denna situation, utan förvärrar den. De grupper som livnär sig på försäljning av primärt cannabis skulle inte påverkas negativt alls, utan snarare tvärt om – efterfrågan på cannabis hade legitimerat marknaden. Däremot skulle det sända signaler att det går bra att självmedicinera för psykisk ohälsa istället för att söka vård. Dessutom så skulle problemen med gängrivalitet med våld och hot fortfarande finnas kvar, framför allt i våra förorter. Polisen skulle inte heller kunna frigöra resurser för att hantera detta våld då innehav fortfarande skulle vara förbjudet vilket kräver insatser. Är detta verkligen vad Liberalerna vill åstadkomma?

    Att hindra människor från att bruka droger är i praktiken omöjligt och de metoder som krävs för att göra det står inte i proportion till brottets allvarlighet. Att inskränka människors rätt till sina egna kroppar kräver långtgående åtgärder som kränker människors frihet att leva sina liv som de vill.

    Fokuset i Piratpartiets drogpolitik är att minimera lidande, hjälpa brukare med beroendeproblematik och värna människors frihet att försöka leva rika och lyckliga liv. Att lämna nolltoleransens dödliga politik blir därmed en självklarhet, för att istället fokusera på skademinimering.

    Vi vill legalisera bruk och innehav av narkotika som bedöms mindre eller lika farligt som de redan lagliga drogerna – t.ex. alkohol och tobak. För detta är cannabis en tydlig kandidat. Vi vill reglera och beskatta försäljningen av dessa droger. Med målsättning om att minimera målvaktsproblematiken ska staten i ett inledningsskede ta fram, distribuera och sälja drogerna, för att i framtiden kunna utvärdera hur en möjlig avreglering av marknaden skulle kunna se ut. Den skatt som tas upp kan användas för att finansiera vård av drogbrukare med beroendeproblematik och alternativa ungdomsaktiviteter så som idrott och kultur.

    Magnus Andersson
    Partiledare, Piratpartiet

  • Datalagringen är inte orsaken till Polisens kris

    Sedan upphävandet av datalagringsdirektivet (DLD) i december har de brottsbekämpande myndigheterna bedrivit en medial kampanj mot beslutet. Denna mediala kampanj är problematisk på flera vis. De rättsvårdande myndigheterna ska exekvera den rätt som gäller och inte agera lobbyister i media. Än mindre ska man politisera sitt myndighetsutövande genom att hota med att sluta utföra sitt arbete eller dylikt om man inte får se de lagar man önskar. Det är dessutom svårt att tro deras verklighetsbeskrivning.

    Resultatet från regeringens, EU-kommissionens, och Eurojusts utredningar om datalagring och andra tvångsåtgärder säger nämligen något annat än myndigheterna – det finns inget entydigt bevis på att DLD är oumbärligt vid utredningar av grov brottslighet. I Tyskland försämrade direktivet möjligheten att utreda brott, och efter upphävandet 2010 bröts inte den nedåtgående brottstrenden. Om man läser BRÅs rapport om brottsutvecklingen i Sverige mellan 2000 och 2015 så ser man att antalet uppklarade brott sjunkit efter införandet av datalagringen.

    Myndigheterna anser att upphävandet av DLD hindrar utredning av barnpornografibrott, vilket klingar falskt. Tidningen Filter har t.ex. berättat om hur myndigheter ignorerat nästan färdiga förundersökningar som delgivits dem, på grund av brist på resurser och vilja. De utredningar som lett till stora tillslag mot barnpornografi, primärt i USA, har bestått av riktat spaningsarbete, något som vi stödjer.

    Att datalagring skulle vara relevant för att hindra terrorism är en myt. En utvärdering av massövervakningen i USA fann att dess främsta resultat när det kom till att hindra terrorism var identifiering av en individ som skickat små summor pengar till al-Shaabaab. Att majoriteten av de senaste årens förövare av europeiska terrordåd har befunnit sig under någon form av riktad spaning har inte har hindrat dem. Varför skulle utlämnandet av uppgifter i efterhand ändra på det?

    Myndigheterna pratar inte om att DLD primärt används mot fildelning; Bahnhof visade 2016 att fildelning var det vanligaste brottet bland inlämnade databegäranden. Det är vad myndigheterna vill använda DLD till i verkligheten.

    Vidare utelämnar myndigheterna kostnaden för DLD i sin kampanj. Det kostar i termer av pengar, samhällsförändringar, och intrång i privatliv. Datalagringen kostar oss internetanvändare runt 400 miljoner kr årligen. De som sedan är medvetna om att de övervakas avstår i större utsträckning från att kontakta äktenskapsrådgivare eller terapeut. De slutar dessutom att uttrycka vad de tror är minoritetsåsikter. Alla databaser läcker förr eller senare och svenska teleoperatörers är verkligen inga undantag; därmed kostar DLD oss i termer av vårt privatliv.

    Att upphävandet av direktivet orsakat den kris brottsbekämpningen befinner sig i har vi svårt att tro. Vi ställer oss även frågande till varför dessa myndigheter valt att driva en så kraftig mediakampanj mot beslutet att stoppa den olagliga massövervakningen – vad beror det på? Kanske vill man rikta medialjuset mot något annat än sin egen kris.

    Svensk brottsbekämpning ska inte bygga på människorättsbrott, utan samhällsnärvaro och gediget yrkesutövande. För 400 miljoner om året hade man kunnat anställa hundratals poliser som kunnat ägna sig åt riktad spaning, något som faktiskt leder till ökad rättstrygghet.