Debattklimatet hårdnar.

Normalt brukar jag läsa Johannes Forssberg med respekt för hans analytiska förmåga och oräddhet, men iförrgår undrade jag vad som ledde honom in på tankebanan att jag och andra i PP skulle vara medlemmar i Falkvinges bunkerklubb. Jag känner inte igen mig, varken i Forssbergs sätt att hantera saken eller i beskrivningen av innehållet. Det han främst har hakat upp sig på är punkten i programmet, där PP anser det vara rimligt att ofoget att skrämma människor att betala för att slippa lagföras, måste stoppas. Alla vet att det kan vara förenat med ansenliga kostnader att låta en sak gå till rättslig prövning, varför de flesta väljer att betala, även om de skulle vara oskyldiga. Det vill PP råda bot på. Hur det ska gå till, kan naturligtvis diskuteras. Rick Falkvinge och Christian Engström förklarar bakgrunden till att detta ändå finns med. Anna Troberg visar med sitt inlägg att det är möjligt att plocka ut guldkorn, utan att för den skull sätta sig till doms över enskildheterna i övrigt. Anna puffar också för PP:s nya webbplats där mer information finns.

Jag väljer att tro att Johannes Forssberg i likhet med många andra tror att Piratpartiet drivs av den krigets logik som kampen mellan Antipiratbyrån och The Pirate Bay präglats av under det senaste decenniet. Det kan naturligtvis ligga nära till hands, om man inte gör sig besväret att ta reda på varför informations- och kommunikationsteknikens landvinningar är av sådan betydelse för PP:s syn på kulturskapande och kunskapsutveckling. Även om Peter Sunde valt att engagera sig i Miljöpartiet är det ur en rent principiell synvinkel mycket bra även för oss i Piratpartiet att han nu överklagat domen. Domen är en politisk munkavle säger Sunde genom sin advokat till PC för alla. Det är inte svårt att hålla med.

PP ställde upp som ISP (Internet Service Provider - internetleverantör) åt TPB, sedan den tidigare ISP:en hotats av dryga kostnader om inte TPB-trackern stängdes ner, vilket visar att PP står upp för sin uppfattning att det ska råda budbärarimmunitet för ISP:er. En uppfattning som delas av miljoner aktiva nätmedborgare runt om i världen. När sedan medlemmar ställer krav på politiska åtgärder för att råda bot på ett missförhållande, där företag inom musik-, film- och spelbranschen och deras intresseorganisationer tack vare betydande ekonomiska muskler tillåtits avgöra vilka tekniska innovationer som ska ses som nyttiga för samhällsutvecklingen, då bör PP:s historiska rötter inte ligga oss i fatet. Inte heller att Forssberg har svårt att ha fördrag med Ricks argumentation.

Så till dagens drapa av Karl-Erik Tallmo i SvD:s Brännpunkt. Med en rätt stor portion illvilja tar sig Tallmo an det program, som vi går till val på. Som författare, journalist och aktiv försvarare av nuvarande upphovsrätt. måste han ses som berörd part och således ha svårare att ta in Piratpartiets politiska visioner som växt fram i en tid då tekniken skapar stora möjligheter för människors kulturyttringar och kunskapsutveckling. Piratpartiets företrädare är inte okunniga vad gäller upphovsrättens historia. Vi vet mycket väl hur man resonerade när upphovsrätten kom till och att man då ansträngde sig att finna en balans mellan upphovsmannens ekonomiska intressen och allmännyttans behov. Om jag minns rätt sattes skyddstiden för 200 år sedan med hänsyn till tidsåtgång för marknadsföring och försäljning till 14 år. Idag när immateriella produkter kan marknadsföras och försäljas med hjälp av internet, är skyddstiden skaparens livslängd +70 år!

Den största snedfördelningen till nackdel för allmännyttan kom när WIPO lyckades ta sig in under FN:s beskydd på 1960-talet och producentföretagens rättigheter skrevs in. Sedan dess har dessa producentföretag och deras intresseorganisationer lyckats förvrida huvudet på de allra flesta politiker, som stiftat allt utvecklingsfientligare lagar på det immateriella området. Piratpartiet behövs i Sveriges riksdag om vi ska lyckas rucka upphovsrättslagstiftningen i rätt riktning. För oss är det självklart att den ursprunglige skaparen av ett verk ska ha godwill för sin del i tillkomsten av ett verk, men tiden för möjligheten att kräva ersättning vid användning av verk för icke kommersiellt bruk, måste justeras rejält. Det inser allt fler och för att hjälpa det moderna synsättet på traven finns idag Creative Commons License, där den som skapar ett verk har möjlighet att redan från början avgöra på vilka villkor det verk som skapats ska få användas. Men det gillas naturligtvis inte av alla dessa organisationer och företag, som idag lever på att slå en järnring runt upphovsrätten. När det gäller Tallmos oförmåga att se Piratpartiet som ett fokusparti med integritet – kultur – kunskap på agendan, är det inte mycket att göra åt.

Deepedition visar dock med sin kommentar att vi får problem alldeles i onödan när Rick tar ut svängarna. Här gör han och Anna ett försök att rädda situationen, men jag är rädd för att våra politiska motståndare inte är sena att dra fördel av detta. Men jag tänker inte ge upp även om vi fått problem med en rejäl grundstötning. Aftonbladet har dock förtjänstfullt gett utrymme för Ricks uppriktiga ånger av sin fadäs. Men vi vet att en ord från en illa vaktad tunga hinner färdas så långt att en rättelse hart när är omöjlig. Dags för Facebook-gruppen Shit happens – stödgrupp för politiker att göra en insats?

Missförstånd ligger ofta till grund för hur man väljer att tolka en meningsmotståndare. Men ibland kan det vara befogat att anta att det föreligger en medveten vantolkning för att kunna klistra otrevliga epitet på en person med åsikter som man ogillar. Iförrgår råkade jag ut för detta efter mitt inlägg där jag bland annat orerade om lagstiftningen kring barnporr med sitt tittförbud. Givetvis fick jag besök av anonyma läsare som tog till brösttoner. Men jag landade rätt snart i konstaterandet att jag inte kan göra särskilt mycket åt de människor som vill måla ut mig som en farmor som inte bryr sig om hur barn har det. Det säger mera om dem än om mig. De som känner mig vet var jag står – att jag vägrar krypa för såväl hysteriska som bigotta människor av rädsla för att de ska förtala mig och det parti jag valt att kandidera för. Ser också att jag inte är ensam utan att det finns en del modiga människor i andra partier. Och ute i bloggosfären, där jag fastnat för Skatans tankar.

Länkar sedan på nytt till Sagor från livbåten, då det inlägget tål att läsas mer än en gång, och Skivad lime, som med en bra jämförelse förklarar den aktuella lagstiftningens svagheter. Ser också att det finns forskare som problematiserar saken och väljer att inta en annan hållning än kanslirådet på Justitiedepartementet. Tim Davidsson bosatt i Japan skriver på Newsmill, Jens Liljestrand skriver i DN Kultur och Jan Myrdal gav tidigare i ett debattinlägg exempel på hur den här sortens lagstiftning kan missbrukas, vilket visar lagens svagheter. Det hedrar Madeleine Leijonhufvud att hon ger PP rätt åtminstone på den punkten. Lägg resurserna på att jaga dem som gör sig skyldig till sexuella övergrepp på verkliga barn, istället för att sätta vapen i händerna på människor, som är beredda att ta till vilka skamgrepp som helst när något inte passar dem.

Intressant.