Datalagringen är inte orsaken till Polisens kris

Sedan upphävandet av datalagringsdirektivet (DLD) i december har de brottsbekämpande myndigheterna bedrivit en medial kampanj mot beslutet. Denna mediala kampanj är problematisk på flera vis. De rättsvårdande myndigheterna ska exekvera den rätt som gäller och inte agera lobbyister i media. Än mindre ska man politisera sitt myndighetsutövande genom att hota med att sluta utföra sitt arbete eller dylikt om man inte får se de lagar man önskar. Det är dessutom svårt att tro deras verklighetsbeskrivning.

Resultatet från regeringens, EU-kommissionens, och Eurojusts utredningar om datalagring och andra tvångsåtgärder säger nämligen något annat än myndigheterna – det finns inget entydigt bevis på att DLD är oumbärligt vid utredningar av grov brottslighet. I Tyskland försämrade direktivet möjligheten att utreda brott, och efter upphävandet 2010 bröts inte den nedåtgående brottstrenden. Om man läser BRÅs rapport om brottsutvecklingen i Sverige mellan 2000 och 2015 så ser man att antalet uppklarade brott sjunkit efter införandet av datalagringen.

Myndigheterna anser att upphävandet av DLD hindrar utredning av barnpornografibrott, vilket klingar falskt. Tidningen Filter har t.ex. berättat om hur myndigheter ignorerat nästan färdiga förundersökningar som delgivits dem, på grund av brist på resurser och vilja. De utredningar som lett till stora tillslag mot barnpornografi, primärt i USA, har bestått av riktat spaningsarbete, något som vi stödjer.

Att datalagring skulle vara relevant för att hindra terrorism är en myt. En utvärdering av massövervakningen i USA fann att dess främsta resultat när det kom till att hindra terrorism var identifiering av en individ som skickat små summor pengar till al-Shaabaab. Att majoriteten av de senaste årens förövare av europeiska terrordåd har befunnit sig under någon form av riktad spaning har inte har hindrat dem. Varför skulle utlämnandet av uppgifter i efterhand ändra på det?

Myndigheterna pratar inte om att DLD primärt används mot fildelning; Bahnhof visade 2016 att fildelning var det vanligaste brottet bland inlämnade databegäranden. Det är vad myndigheterna vill använda DLD till i verkligheten.

Vidare utelämnar myndigheterna kostnaden för DLD i sin kampanj. Det kostar i termer av pengar, samhällsförändringar, och intrång i privatliv. Datalagringen kostar oss internetanvändare runt 400 miljoner kr årligen. De som sedan är medvetna om att de övervakas avstår i större utsträckning från att kontakta äktenskapsrådgivare eller terapeut. De slutar dessutom att uttrycka vad de tror är minoritetsåsikter. Alla databaser läcker förr eller senare och svenska teleoperatörers är verkligen inga undantag; därmed kostar DLD oss i termer av vårt privatliv.

Att upphävandet av direktivet orsakat den kris brottsbekämpningen befinner sig i har vi svårt att tro. Vi ställer oss även frågande till varför dessa myndigheter valt att driva en så kraftig mediakampanj mot beslutet att stoppa den olagliga massövervakningen – vad beror det på? Kanske vill man rikta medialjuset mot något annat än sin egen kris.

Svensk brottsbekämpning ska inte bygga på människorättsbrott, utan samhällsnärvaro och gediget yrkesutövande. För 400 miljoner om året hade man kunnat anställa hundratals poliser som kunnat ägna sig åt riktad spaning, något som faktiskt leder till ökad rättstrygghet.

Posted in Nyheter, Opinion.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *