Upphovsrätten skapades för att gynna samhället genom att uppmuntra till skapande, utveckling och spridning av kultur. För att uppnå dessa mål krävs en balans mellan dels samhällets krav på tillgänglighet och spridning, och dels samhällets önskan om att det ska finnas incitament för nyskapande och vidareutveckling av kultur.
Vi menar att dagens upphovsrätt är i obalans. Ett samhälle där kultur och kunskap är fri och åtkomlig för alla på lika villkor gynnar hela samhället. Vi hävdar att ett utbrett och systematiskt missbruk av dagens upphovsrätt aktivt motverkar dessa syften genom att det begränsar både utbudet av kultur och tillgången till kultur.
Dagens upphovsrätt brukar delas upp i två olika delar: den ideella upphovsrätten och den ekonomiska upphovsrätten. Vi vill behålla den ideella upphovsrätten som den är idag, men menar att den ekonomiska upphovsrätten behöver moderniseras och anpassas till dagens villkor.
Vi vill återställa balansen i upphovsrätten genom att göra följande förändringar:
Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att sprida kultur över hela världen till nästan ingen kostnad alls. Det är en fantastisk ny möjlighet som har öppnat sig. Vi vill bejaka den möjligheten.
Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridning av kultur skall uttryckligen uppmuntras. Lagstiftningen skall ändras så att det görs helt klart att den endast reglerar användning och kopiering av verk i kommersiella sammanhang. Att dela med sig av kopior, eller på annat sätt sprida eller använda annans verk, skall aldrig vara förbjudet så länge det sker på ideell basis utan vinstmotiv.
Läs mer om våra tankar om Fri Fildelning
Vi vill göra det enklare att bearbeta och återanvända delar av gamla verk.
Läs mer om våra tankar om Fri Sampling.
Stora delar av underhållningsbranschen som den ser ut idag bygger på upphovsrättens bestämmelser om ensamrätt att utnyttja verket kommersiellt. Vi vill bevara den ensamrätten när det gäller kommersiell användning.
Men dagens skyddstid - livstid plus 70 år - är absurd. Ingen investerare gör någonsin kalkyler med så lång återbetalningstid. Ingen kan påstå att den i praktiken nästan oändliga skyddstiden är nödvändig för att locka kapital till underhållningsbranschen. Däremot leder den till många negativa konsekvenser för dem som vill bevara eller bygga vidare på klassiska verk. Därför vill vi korta skyddstiden till en nivå som är rimlig ur både samhällets och investerarens synvinkel.
Läs mer om våra tankar om kortare skyddstid.
Så kallade DRM-tekniker, eller Digital Restrictions Management, begränsar redan idag många av våra lagliga rättigheter att kopiera och använda kultur. Trenden är att mediabolagen bygger in fler och fler tekniska spärrar mot fritt användande i sina produkter. Då spelar det ingen roll vad lagstiftaren säger ska vara tillåtet. Så länge DRM är lagligt hamnar den verkliga makten ändå hos en liten krets av storföretag inom media.
Därför behövs ett förbud mot DRM-tekniker.
Läs mer om våra tankar om DRM.
Kassettavgiften är den avgift som läggs på alla tomma lagringsmedia som t.ex. CD- och DVD-skivor samt MP3-spelare som säljs i Sverige. Avgiften är tänkt att kompensera för det inkomstbortfall för upphovsrättsinnehavaren som sker när en privatperson för eget bruk gör en laglig kopia av till exempel en CD-skiva, t. ex för att ha i bilen eller i sommarstugan. Vi i Piratpartiet menar att ersättningen är orimlig av flera olika anledningar.
Läs mer om våra tankar kring kassettavgiften.
Stora delar av underhållningsbranschen som den ser ut idag bygger på upphovsrättens bestämmelser om ensamrätt att distribuera publicerade verk kommersiellt, och att detaljreglera derivatbruk av verk. Successivt har distributionsbolagen utsträckt "rätten" till att omfatta även hur, när, var, och antal gånger konsumenten kan bruka sin "licens" för att ta del av något verk. Samtidigt urholkas egentliga skaparens upphovsrätt.
Vi vill bevara ett rimligt skydd för upphovsrättslig ensamrätt när det gäller kommersiell användning. Men dagens skyddstid - livstid plus 70 år - är absurd. Ingen investerare gör någonsin kalkyler med så lång återbetalningstid. Ingen kan påstå att den i praktiken nästan oändliga skyddstiden är nödvändig för att locka kapital till underhållningsbranschen.
Däremot leder lång exlusiv rätt till många negativa konsekvenser för samhället i stort, inte bara för dem som vill bevara eller bygga vidare på existerande verk. Mycket samtidskultur från den senaste hundraårsperioden är i praktiken oåtkomlig eftersom det trots ensamrätten inte föreligger något ekonomiskt intresse av att ge ut verken igen. En del verk försvinner helt när originalutgåvor förstörs eftersom kopiering är förbjuden, något som särskilt gäller förgängliga upptagningar av bild eller ljud, men i ökande utsträckning kommer att gälla digitalt lagrade media.
Utbildning drabbas eftersom det är inte fritt att använda samtidsmaterial, ens från 1900-talet, i undervisning.
Därför vill vi korta skyddstiden till en nivå som är rimlig ur både samhällets och investerarens synvinkel. Vårt förslag är fem år, eftersom merparten av alla distribuerade verk tjänar in försumbara eller inga summor efter denna tid.
Piratpartiet vill skapa en allemansrätt på kultur, där producenternas rättigheter är i balans med konsumenternas. Det räcker inte med att lagen ger oss alla rätt att göra något. Det måste också vara tekniskt möjligt att göra det för att lagen ska ha någon mening.
Om all skog och mark plötsligt en dag var inhägnade av höga taggtrådsstängsel skulle vi inte längre ha någon glädje av allemansrätten. När det gäller allemansrätten till naturen kommer det aldrig att hända. Det skulle för det första bli alldeles för dyrt för att vara meningsfullt för markägarna, men dessutom finns det även lagar mot det. En markägare får inte ensidigt bestämma sig för att han inte gillar vad lagen säger, och bygga tekniska hinder som gör det omöjligt för medborgarna att utnyttja sina rättigheter.
Men för allemansrätten till kultur är det här hotet en realitet. Så kallad DRM-teknik, eller Digital Restrictions Management1, begränsar redan idag många av våra lagliga rättigheter att kopiera och använda kultur. Det fungerar som motsvarigheten till taggtrådsstängsel för den som vill utnyttja sina rättigheter. Och i den digitala världen kostar det ingenting för upphovsrättsinnehavarna att sätta upp taggtrådsstängsel som begränsar.
Den nyligen antagna svenska upphovsrättslagen gör det till ett brott att "kringgå tekniska skyddsåtgärder". Tekniska skyddsåtgärder omfattar hård- eller mjukvara som syftar till att försvåra kopiering eller kringgående av skyddstekniken. Om man har köpt en CD, film, e-bok eller något annat som innehåller DRM-restriktioner har man alltså inte rätt att bryta mot restriktionerna, även om syftet är sådan användning som är tillåten enligt upphovsrättslagen.
Lawrence Lessig tar i ett avsnitt i boken Free Culture som exempel en e-bok som företaget Adobe publicerade. Det var Alice i Underlandet, där copyrighten har gått ut för länge sedan. Vem som helst har alltså idag rätt att göra vad han vill med Lewis Carrols text, som först publicerades 1865.
Men i det aktuella fallet bestämde sig Adobe för att sätta "rättigheterna" för e-boken till att man inte fick kopiera avsnitt ur den, inte fick skriva ut sidor från den, och inte ens ge bort den eller låna ut den till en vän.
Annat exempel är de spärrar mot kopiering som förekommer i viss videoutrustning vilket gör det omöjligt att exempelvis ge bort kopior av videofilmer man själv spelat in på sin videokamera, låt oss säga från en väns bröllop. Sådant material har man ju skapat själv, men det spelar ingen roll.
Allt det här är saker som man rent lagligt har all rätt i världen att göra. Men det har man ingen som helst glädje av, eftersom företag bestämt sig för att använda sin DRM-teknik för att beröva den enskilda konsumenten möjligheten att utnyttja den rätten. Det gör det inte bara tekniskt svårt i praktiken att utnyttja sina rättigheter. Så som lagen är skriven i Sverige (och USA) idag är det olagligt att ens försöka.
För att återgå till analogin med allemansrätten till naturen, är det som om markägare inte bara hade rätt upphäva allemansrätten genom att fritt inhägna hur mycket mark de ville, utan att det även var förbjudet att ens försöka klättra över staketen.
Ger man de stora mediabolagen den rätten spelar det ingen roll hur mycket den lagstiftande församlingen säger ska vara tillåtet. Genom DRM kommer det i alla fall inte vara tekniskt möjligt.
Därför behövs ett förbud mot DRM-teknik.
På sikt vill vi att ett förbud mot DRM införs i hela Europa. Gemensamma regler för hela den europeiska marknaden säkerställer att det blir lönsamt, rentav nödvändigt, för alla stora företag att tillhandahålla sina produkter i en version utan DRM, även om de väljer att framhärda med DRM på andra marknader.
Tills dess att vi kan få en gemensam europeisk lösning kan det dock komma att uppstå situationer där det inte finns fullgoda DRM-fria alternativ att tillgå för konsumenterna. I sådana fall ska produkter med DRM-teknik i vart fall förses med tydliga varningstexter, som upplyser köparen om att produkten innehåller teknik som är avsiktligen tillagd för att beröva medborgarna delar av deras lagliga rättigheter.
Tekniktillämpning som har till syfte att begränsa konsumentens lagliga rätt att fritt kopiera och använda information och kultur, så kallade DRM, bör förbjudas. I fall där detta inte är praktiskt möjligt, eller ett förbud skulle innebära stora olägenheter för konsumenten, skall produkter som innehåller DRM-teknik i vart fall förses med tydliga varningstexter.
1 De som vill införa DRM uttyder istället förkortningen som Digital Rights Management. Men när det enbart handlar om rättigheter för mediaföretagen och restriktioner för konsumenterna och medborgarna är Digital Restrictions Management en bättre term.
Förbjud inte tekniken
Man kan inte uppfinna hjulet och sedan säga att alla ska gå, säger artisten Timbuktu apropå fildelning.
Nu ser vi dessutom tydliga tecken på att fildelningsteknik ska vara förbehållen enbart de stora kommersiella intressen som vill sälja oss media, och vara förbjuden för annan och mer horisontell distribution.
Effektivare och rättvisare distribution
Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att sprida alla former av kultur, smal såväl som bred, över hela världen till nästan ingen kostnad alls. Det är en fantastisk ny möjlighet som har öppnat sig.
Till skillnad från centralstyrda distributionsmonopol med i förväg bestämda topplistor på media som konsumenten ska köpa, skapas möjlighet för även tämligen okända grupper att nå sin publik.
En fri kulturspridning är en rättighet
Vi vill bejaka möjligheten i teknik för fildelning. Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridning av kultur skall uttryckligen uppmuntras.
Lagstiftningen skall ändras så att det görs helt klart att den endast reglerar användning och kopiering av verk i kommersiella sammanhang, vilket ju också var det ursprungliga syftet med konceptet "exklusiv distributionsrätt". Att dela med sig av kopior, eller på annat sätt sprida eller använda annans verk, skall aldrig vara förbjudet så länge det sker på ideell basis utan vinstmotiv.
Piratpartiet vill göra det lagligt att fildela musik och annat så länge det sker på ideell basis och inte i vinstsyfte. Kommer det innebära döden för skivbolagen? Svaret är mycket enkelt.
Med fri fildelning av musik på internet kommer skivbolagen att finnas kvar - om de tillför något som behövs. Annars kommer de försvinna. Svårare än så är det inte.
Det här är precis samma regler som gäller för all annan näringsverksamhet. Gör man något som människor är beredda att betala för, och gör det bättre än sina konkurrenter, då kan man tjäna pengar. Annars inte.
Den tekniska utvecklingen har gjort att förutsättningarna för att distribuera musik radikalt har förändrats de senaste 10 åren. Innan det fanns en internetansluten dator på i princip varje skrivbord var det bara skivbolag som klarade av att massdistribuera musik. Idag kan vem som helst göra det, rent tekniskt.
Om detta faktum skulle innebära döden för skivbolagsbranschen är det i så fall för att skivbolagen inte längre behövs. Det har i och för sig hänt tidigare i historien och kommer att hända igen. Idag finns det inte längre någon som försörjer sig som isutkörare, gatlykteständare eller morsetelegrafist.
Ingen tycker att det skulle varit rimligt att försöka bevara de branscherna genom att försöka förbjuda den teknologi som gjorde dem onödiga. Om det verkligen är så att den nya tekniken gjort skivbolagen onödiga finns det inget skäl att ge dem konstgjord andning med allt mer drakoniska lagar för att begränsa nyttan med internet.
Det sannolikaste är nog ändå att de kommersiella skivbolagen kommer kunna konkurrera med ideell fildelning genom att erbjuda professionalism och pålitlig kvalitet på ett sätt som kan vara svårt att upprätthålla i helt ideella verksamheter. Men skulle det visa sig att så inte är fallet finns det förstås ännu mindre anledning att försöka hålla dem vid liv genom att hota en miljon aktiva fildelare i Sverige med fängelse och böter.
Då får tjänstemännen på skivbolagen hellre göra isutkörarna och gatlykteständarna sällskap som historiska parenteser. Kanhända kommer de en dag att omgärdas av samma romantiska skimmer när vi tänker tillbaks på dem, om det skulle bli så.
Det enda vi vet säkert är att det alltid kommer att finnas efterfrågan på musik, och att framgångsrika musiker kommer att kunna tjäna pengar på vad de gör. Det kommer inte vara lätt, men det är det inte idag och har heller aldrig varit. Men så länge det finns människor på jorden kommer några av dem försörja sig på att spela musik för de övriga.
Artikeln var publicerad på IDG.se den 24 februari 2006
Dagens upphovsrätt innebär allvarliga inskränkningar i yttrandefriheten för den som vill använda de medel som den nya tekniken erbjuder, och som det moderna samhället kräver.
Politiska aktivister som vill föra fram sitt budskap konfronteras regelbundet med problemet i praktiken. De sätt att uttrycka sig som fanns för hundra år sedan är fortfarande fredade. Men upphovsrätten belägger de flesta nyare uttrycksformer med omfattande restriktioner för gemene man.
Antag att någon som är kritisk till USA:s agerande i Irak vill sätta ihop en film där han tar ett tv-tal av George Bush, och klipper ihop det med bilderna på övergreppen i Abu Ghraib-fängelset och bilder på sårade irakiska civila.
Det får han inte göra. George Bush äger upphovsrätten till sina tal. Bilderna från Irak ägs endera av vakterna som deltog i övergreppen eller av internationella nyhetsbyråer. Att använda dem för att uttrycka sin politiska åsikt på internet är ett brott mot upphovsrätten som kan leda till fängelse.
Det är fortfarande tillåtet att kritisera president Bush i textform. Men vill man uttrycka sig på ett modernt sätt, som har chansen att fånga uppmärksamheten, är det förbjudet.
Ett ännu vardagligare exempel drabbar dagligen alla som bloggar om politik på internet. Det går bra att i textform kritisera Thomas Bodströms alla förslag om att införa övervakningsstaten. Men vill man illustrera sitt inlägg med en bild på justitieministern hotas man återigen av böter eller fängelse. Någon annan äger ju bilden.
Som medborgare får man säga sin mening. Men bara så länge man gör det på ett tråkigt sätt som leder till att färre läser vad man har skrivit. Det formspråk som tidningarna gjort till en självklarhet, där text och bild samverkar för att föra fram budskapet, är i praktiken förbehållet dem som kan betala för sig. Vanliga medborgare får inte.
Upphovsrätten lägger också allvarliga hinder i vägen för politiska organisationer som vill skapa en gemensam debatt över nationsgränserna i Europa, eftersom det är förbjudet att publicera översättningar utan tillstånd. Jag har själv konfronterats med det här problemet som aktivist inom den paneuropeiska rörelsen FFII.org, som kämpade mot EU-direktivet om mjukvarupatent.
Utan att närmare gå in på detaljerna var det vid ett tillfälle så att den danska ministern kom hem från ett ministerrådsmöte i Bryssel, och serverade en historia i danska medier där han skyllde på sin holländska kollega. I holländska medier påstod den holländska ministern något annat, och lade skulden på den danska ministern. (I själva verket hade de två ministrarna agerat i samförstånd för att ignorera direkta order från sina respektive parlament, men det är en annan historia.)
Vi ville gärna sammanföra de två olika nationella debatterna, så att danska medier kunde ta del av vad de holländska skrev och vice versa. Vi hade tillgång till både holländska och skandinaviska aktivister som kunde översätta tidningsartiklar till engelska. Men vi var förhindrade av upphovsrätten att göra det.
Naturligtvis hade vi kunnat skriva egna artiklar där vi i indirekt form rapporterade vad som skrevs i de två länderna. Men förutom att det skulle ha varit betydligt mer jobb, hade det inte givit samma resultat. För medierna är det en helt annan sak att "Danmarks ledande morgontidning skriver..." jämfört med "En aktivistorganisation hävdar...".
Följden den här gången blev i alla fall att vi inte vågade lägga ut några översättningar, och att det aldrig blev någon debatt över nationsgränserna. Upphovsrätten hade lagt alltför stora hinder i vägen.
Piratpartiet tycker inte det. Vi menar att all icke-kommersiell användning av upphovsrättsligt skyddat material borde vara fri. Det skulle lösa problemen ovan.
I debatten framställs det ofta som om vi upphovsrättskritiker bara skulle vara intresserade av gratis filmer och popmusik. Men frågan är betydligt större än så. Det handlar också om villkoren för det öppna demokratiska samtalet i det framväxande informationssamhället. Och det berör oss alla.
Christian Engström
Tidigare aktivist mot mjukvarupatent, numera piratpartist
Exklusiva rättigheter stryper nyskapande
Dagens alltmer restriktiva lagstiftning och tolkningar av "intrång" i upphovsrätt gör det särskilt svårt för skapande musiker, filmare, och bildkonstnärer. Ja även författare. I synnerhet gäller detta de som skapar verk genom att bearbeta och återanvända delar av gamla verk. I princip allt sådant är numera olagligt utan uttryckligt tillstånd från samtliga innehavare av den "copyright" som gäller.
Sampling inom musiken
Mix och remix-teknik har länge varit en etablerad musikform, och innan dess "samplade" artister själva såväl spelstil som "sound" på de sätt som gick, ursprungligen genom att imitera och göra egna versioner.
Numera kan man bli stämd för att låta "för lik" något verk utgivet av större skivbolag. Detta hindrar förstås inte att bolagens egen utgivning ofta kopierar egna och andra bolags utgivning, bara att oberoende artister får bearbeta materialet.
Begränsa exklusiva rättigheter till originalverken
Vi vill göra det enklare att bearbeta och återanvända delar av gamla verk. Sådant ska ses närmast som en legitim form av citering. Existerande lagstiftning mot plagiat, baserat på begrepp som "verkshöjd" har länge varit tillräckliga för att skydda skaparens upphovsrättsliga intressen. Det finns ingen anledning till senare tids extrema nya restriktioner.
Kassettavgiften är den avgift som läggs på alla tomma lagringsmedia som t.ex. CD- och DVD-skivor samt MP3-spelare som säljs i Sverige. Avgiften är tänkt att kompensera för det inkomstbortfall för upphovsrättsinnehavaren som sker när en privatperson för eget bruk gör en laglig kopia av till exempel en CD-skiva, t. ex för att ha i bilen eller i sommarstugan. Vi i Piratpartiet menar att ersättningen är orimlig av flera olika anledningar.
Till att börja med är vi alla tvungna att betala avgiften, som alltid är inkluderad i priset, oavsett om vi tänker använda varan till att göra kopior på upphovsrättsskyddat material eller inte. Avgiften måste alltså betalas även om vi köper tomma skivor för att lagra semesterbilder eller filmer som vi själva äger upphovsrätten till. Riktigt absurt blir det när en hobbymusiker är tvungen att ge pengar till andra artister när han eller hon bränner ner sin egen musik på skiva.
Dessutom har den lagliga rätten att göra kopior på det material du har köpt - så kallad privatkopiering - starkt inskränkts i och med att en stor del av den musik och film som säljs idag är försedd med kopieringsskydd. Det rimliga är således att man också slopar kassettavgiften.
Slutligen utgår ersättning endast till musik- och filmbranschen, enligt i grunden orättvisa fördelningsregler som slår mot de små artisterna och filmskaparna. Det finns ett otal sätt att använda främst CD- och DVD-skivor för lagring av andra typer av material än musik och film. Säkerhetskopiering av viktig datainformation och spridning av fri mjukvara är två exempel. Denna kopiering berör inte musik- och filmbranschen det minsta, således belägger man andra typer av företagande och privatpersoner med ett avgiftskrav för något som man saknar det minsta legitim grund för.
Piratpartiet kräver att kassettavgiften slopas. Det finns inget allmänintresse av att ett fåtal människor i en viss bransch ska få skattebelägga en viss typ av varor för egen vinnings skull. Speciellt idag då mediaindustrin aktivt arbetar för en kriminalisering av den kulturspridning som tidigare var fullt laglig.