Internet är fantastiskt när det användes rätt. Ett exempel på hur det rätt kan användas är Oscar Swartz' fantastiska blogg. Fritt från de, hos andra bloggares, alltför vanliga gissningarna, spekulationerna och vilda konspirationsteorierna och istället med väl underbyggda och föredömligt researchade artiklar är det en njutning att läsa artiklarna där. Dessutom utnyttjas som sagt internet rätt; där finns gott om länkar till annan intressant läsning, för den som önskar vidareutbilda sig, i varje artikel.

I det senaste blogginlägget där, till exempel, hittar jag en länk till en intressant artikel av Anders Lotsson. Och vidare där, så hittar jag referenser till Olaus Petris Domareregler. Intressant läsning i sig, men viktigast för den här artikeln var att det ledde mig till det fantastiska Projekt Runeberg, detta utsökta exempel på hur det skulle kunna se ut om vi inte varit så hämmade av en otidsenligt upphovsrättslagstiftning. Projekt Runeberg får som bekant inskränka sig till kultur vars upphovsmän varit döda i mer än 70 år.

På Runeberg hittade jag vad som förefaller vara Sveriges första, formella upphovsrättslag och den är faktiskt väldigt fascinerande att studera. Så kort och koncis, endast en sida, till skillnad från det enorma ordbajseri som vår nuvarande lagtext är, och trots detta så mycket klarare.

Det var, inom parentes sagt, förmodligen ingen tillfällighet att det var just Karl XV som skrivit under den här lagen. Han var känd som stor konstälskare och även med egna, konstnärliga gåvor om man skall tro samtida skribenter.

Redan i första paragrafen läser man Ingen mä till försäljning eftergöra originala konstwerk. Lagen gällde alltså enbart det, som var ursprungsbetydelsen av piratkopiering, det vill säga att tillverka kopior för att sälja och tjäna pengar på dem. Att kopiera för eget bruk är alltså enligt 1867 års lag tillåtet.

I andra paragrafen noterar vi att upphovsrätten gällde livstid plus tio år, och i den sjätte att det bara var målsägaren som fick väcka åtal.

Det finns en hel del fler intressanta detaljer, men jag skall inte trötta ut läsaren genom att gå in på dessa. Låt mig bara avslutningsvis undra, om vi inte rent av skulle kunna byta ut vår nuvarande lag mot denna gamla, naturligtvis med en aning moderniserat språk. De var ganska duktiga på den tiden.

I ett intressant blogginlägg på Copyriot kan man läsa att kammaråklagare Roswall lär ha uttryckt sig exakt så här i rätten när målet om PRQ:s servrar var uppe härom dagen:

"Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men man kan säga att Piratbyrån är som IRA och The Pirate Bay är som IRA:s väpnade gren."

Om detta verkligen är Roswalls exakta ord så är det ju skrämmande på flera sätt. Dels eftersom han, som påpekas i bloggposten på Copyriot, därigenom visar att han inte ens besitter elementär allmänbildning, IRA är ju den väpnade grenen av partiet Sinn Féin. Dels eftersom förhandlingarna inte ens handlade om PB eller TPB utan om PRQ -- uppenbarligen försöker Roswall blanda bort korten för rätten för att få sin vilja igenom.

Och hans taktik lyckades uppenbarligen. Skrämmande. Är detta verkligen vad man kan förvänta sig av ett rättssamhälle? Och är det ovanstående typ av kunskaper som ligger till grund för det så kallade "kriget mot terrorismen"? Så kallade, eftersom man ju som bekant inte kan föra krig mot en -ism.

År 1976 nådde Sverige det högsta valdeltagandet någonsin. Så högt att det närmade sig vad diktaturer påstår i sin propaganda. Enligt SCB var det 94%, enligt grundlagsutredningen 91,8%. Oavsett vem som har rätt -- jag lutar nog åt att förlita mig mer på SCB än på en politisk utredning -- så är dessa siffror fullständigt otroliga. Det var för övrigt det året då vi röstade bort tryggheten och för första gången i modern tid fick en borgerlig regering.

Sedan dess har valdeltagandet gått ständigt neråt. Samhällsforskare är tämligen eniga om att det främst beror på att det inte gått att locka förstagångsväljarna till valurnorna. En gång soffliggare -- alltid soffliggare.

I takt med att den äldre generationen, som vuxit upp med kampen för allmän rösträtt i färskt åminne, dör ut, så blir den uppväxande generationens förakt för vad betonghäckarna sysslar med, alltmer tydlig vid valurnorna.

Om det är något som vi i Piratpartiet kan skryta med efter höstens val (oavsett om vi får väljarnas förtroende eller ej) så är jag fullt övertygad om att vi i alla fall skall kunna hävda att vi lyckades vända trenden att förstagångsväljarna föredrar att ligga på soffan framför att engagera sig i det demokratiska arbetet för att skapa det samhälle vi vill ha om 10-20-30 år.

I tidernas begynnelse -- nåja åtminstone för ett halvsekel sedan - så var det ett hedersuppdrag att sitta i Sveriges riksdag. Redlige män och redliga kvinnor tog tjänstledigt från sina ordinarie arbeten för att under en, eller möjligtvis två, mandatperioder representera folkets vilja i våra beslutsfattande församlingar (vi hade två kammare på den tiden), för att efter väl förrättat värv återgå till sina ordinarie arbeten.

Men sedan hände något under 1960- och 1970-talen. Det blev allt vanligare med så kallade politikerbroilers, det vill säga politiker som gick direkt in i politiken utan att passera det ordinarie arbetslivet. Ofta, om än inte alltid, så hade de en tämligen medioker utbildning och den enda arbetslivserfarenheten de hade var från olika slags verksamhet inom den så kallade Rörelsen. Bottennappet därvidlag får väl sägas vara att utnämna en person, som blev underkänd i studentexamen med ofattbara BC i matte och engelska (se betyget här), till finansminister och sedermera ge honom ett välavlönat EU-uppdrag. Lite grand som att ge fingret åt de nationalekonomer som klarade studenten och sedan läste vidare i fyra-fem år.

NN, som jag berättade om nyligen, kom med en efterföljande kommentar som jag tycker var minst lika läsvärd som den första. Så därför vill jag naturligtvis inte förmena mina läsare nöjet av att ta del av även den.

Jag skall inte påstå att jag helhjärtat stödjer alla NNs idéer, så som de framförs här nedan, men icke desto mindre är de väl värda att fundera över, och eventuella motargument välkomnas.

* * * * * * * * * *

Jag kan även tillägga att jag naturligtvis också är mån
om upphovsrätten. Har flera kompisar som skriver musik
och skapar film och nu börjar slå internationellt. Såklart
att jag vill att de skall få betalt för det som de har
skapat.

Det jag däremot har problem med är hur de gamla bolagen
agerar. De tar en stor del av eventuell vinst och det
blir inte mycket kvar till artisten. Därför har majotiteten
valt att starta egna bolag och promota sig själva.

Detta är något som hade varit omöjligt före internet
slog igenom. Idag kan de faktiskt tjäna lite pengar på
sina verk, fast det mesta lutar åt att spelningar kommer
att vara lika viktigt.

För att antal år sedan hade det enda alternativet varit
att ta av sig mössan, kamma sig och gå in på det stora