Vem vaktar väktaren?
Citat
If I have to choose between the rights of the author and the rights of the public domain, I will choose the rights of the public domain
I tidernas begynnelse -- nåja åtminstone för ett halvsekel sedan - så var det ett hedersuppdrag att sitta i Sveriges riksdag. Redlige män och redliga kvinnor tog tjänstledigt från sina ordinarie arbeten för att under en, eller möjligtvis två, mandatperioder representera folkets vilja i våra beslutsfattande församlingar (vi hade två kammare på den tiden), för att efter väl förrättat värv återgå till sina ordinarie arbeten.
Men sedan hände något under 1960- och 1970-talen. Det blev allt vanligare med så kallade politikerbroilers, det vill säga politiker som gick direkt in i politiken utan att passera det ordinarie arbetslivet. Ofta, om än inte alltid, så hade de en tämligen medioker utbildning och den enda arbetslivserfarenheten de hade var från olika slags verksamhet inom den så kallade Rörelsen. Bottennappet därvidlag får väl sägas vara att utnämna en person, som blev underkänd i studentexamen med ofattbara BC i matte och engelska (se betyget här), till finansminister och sedermera ge honom ett välavlönat EU-uppdrag. Lite grand som att ge fingret åt de nationalekonomer som klarade studenten och sedan läste vidare i fyra-fem år.
Ett resultat av denna utveckling var, att allt fler av folkets representanter inte längre hade samma erfarenheter som det folk de förväntades representera. Dessutom blev de helt beroende av att kunna stanna kvar som politiker så länge som möjligt, eftersom de ju inte hade några vanliga jobb att återvända till. Och när de inte längre kunde sitta kvar, så var de beroende av att "kollegorna" på något vis ordnade en lämplig reträttplats för dem. Uttrycket "idag röd, i morgon landshövding" hade myntats redan tidigare (eftersom landshövdingeposten var en av de vanligaste reträttplatserna), men idag har som bekant antalet möjliga reträttplatser mångdubblats, med bland annat ett halvt tusental statliga verk som ständigt törstar efter generaldirektörer. Och dessutom rör det sig om rena fantasilönerna på dessa poster - i alla fall med tanke på den utbildning och erfarenhet som oftast uppvisas av de "sökande".
Resultatet av allt detta har naturligtvis blivit att de som förväntas representera oss inte längre tillhör samma befolkningsgrupp, de har helt enkelt bildat en egen aristokrati, med totalt skydd mot insyn. Annars skulle en granskning ganska snabbt avslöja att de inte gör sig förtjänta av sina fantasilöner. Varje obekväm fråga viftas bort med - vanligast - ett "jag kan naturligtvis inte kommentera ett enskilt fall". Vän av ordning undrar naturligtvis vilken lag, som säger så. Och skulle media envisas med att ändå avslöja något fullständigt horribelt övertramp (de små är så många att de inte längre är värda att skriva något om), så att någon till slut måste avgå, så är det alltid journalisternas fel; aldrig politikerns.
Men nu finns det faktiskt ett parti, där fullständig öppenhet gäller. Hela vägen från toppen och ända ner till gräsrotsnivå. Partistämmor hålls helt öppet på internet, så att vem som helst kan följa dem in i minsta detalj. Bokföring och protokoll ligger lika öppna, ner till minsta lilla kvitto. Alla funktionärer och medlemmar besvarar frågor direkt och helt öppet. Vill man fördjupa sig i någon fråga mer privat så går det att nå de flesta via Skype eller e-mail.
Och det är naturligtvis så förtroendevalda personer skall agera. De skall vara beredda att ställas till svars inför sina uppdragsgivare, väljarna, när som helst, utan att gömma sig i maktens högborg innanför vallgrav och uppdragen brygga. Det är faktiskt därför våra politiker har så höga löner. Och de skall öppet redovisa vad de gör för betalningen. De skall inte skolka från riksdagsarbetet för att sitta med i ett dussin styrelser. Om de hinner med alla dessa bisysslor, så är det enkelt att räkna ut, att deras arbetsgivare, det svenska folket, inte får full valuta för de mer än en miljard kronor om året, som riksdagen kostar. De folkvalda skall sitta och plugga i sina tjänsterum inför nästa omröstning, så att de är väl insatta i de frågor de skall fatta beslut om, de skall inte helt fräckt lämpa över frågan på någon statssekreterare och sedan smita iväg på något styrelsemöte som inte har med riksdagsarbetet att göra.
Och allt detta skall väljarna kunna kontrollera när de vill. Det är helt enkelt väljarna som skall vakta väktarna, för att knyta an till rubriken. Så är det och så kommer det att förbli i Piratpartiet. Allt arbete sker on-line, i realtid, där alla kan se vad som händer, och kan påverka besluten. Ja, jag tror att vi rent av skulle kunna tänka oss att ha en web-kamera uppsatt i riksdagsgruppens sammanträdesrum, fast det får naturligtvis bli ett senare beslut. Den stora skillnaden, ja alltså en av de stora skillnaderna, är att vi har den expertis som behövs för att bringa demokratin ända ut i stugorna via modern teknologi, och vi skall utveckla den ännu mer, var så säkra på det. Vi kommer inte att ge oss förrän vi vet att varenda väljare har möjlighet att följa och diskutera beslut. Om det så innebär gratis bredband och dator till alla...
Den representativa demokratin är alldeles för ömtålig för att klara sig om representanterna glömmer sitt uppdrag och börjar agera i egen sak i stället för att förvalta det förtroende som utgått ifrån folket. Därför krävs det till att börja med fullständig öppenhet, annars kan man aldrig leva upp till det första ordet: representativ.
Det är därför Piratpartiet behövs. Det är faktiskt det enda alternativet i höstens val om man verkligen vill genomföra det paradigmskifte jag tidigare bloggat om.
Ett annat talesätt på samma tema var reta inte den som är sämst i klassen, i morgon kan han vara din chef. Verkar dessvärre stämma lika bra som ditt gymnastiktalesätt, Peter.
(Ursäkta språket men detta har faktiskt sagts i SVT)
Måste få citera en Robinson-deltagare (minns tyvärr inte vem) som sa:
"Glöm inte att den fot du trampar på idag kan ha förbindelse med den röv du måste slicka imorgon."
Mycket bra inlägg. I sverige utses drygt 500 jobb direkt av regeringen. Jobb som inte går att söka, dvs landshövdingeposter, domare, ambassadörer mfl, utan att några egentliga grunder eller speciella kvalifikationer på de sökande. (och bristen på kvalifikationer är någonting som märks alltför ofta).
Varför lånar vi inte lite demokratiska värderingar från våra grannländer?. Norge t.ex utser ministrar och dyl på ett mer "sundt" maneér. I Storbritanien har man en fristående kommision som granskar ALLA ansökningar, till skillnad från Sveriges odemokratiska och kvalifikationsfria hålla-varandra-om-ryggen utnämningar.
Bredband till alla?. Kanske ytterligare ett vallöfte?. Delad kultur, Fri kunskap, skyddat privatliv och Bredband åt alla. Bra kommunikationer är en rättighet, och vad hände egentligen med de 5 miljarder Sek som Staten öronmärkte till bredbandsutbyggningen 1998?.
Just det där med ambassadörer skulle egentligen förtjäna en alldeles egen tråd.
Att slentrianmässigt nominera misslyckade politiker att representera Sverige utomlands, hur smart är det? Tänk om vi i stället satsade några av alla de miljarder vi låter exempelvis SIDA slösa ut på mer eller mindre obskyra stater i Afrika och Asien varje år, på att i stället bygga upp svenska ambassader som verkligen var representativa för det fria och alliansfria (nåja...) konungariket Sverige?
Ambassader där alla anställda talade landets språk flytande, och visste allt om vad som skedde i landet.
Ambassader dit förföljda människor kunde ta sin tillflykt och ordna med inresetillstånd, uppehållstillstånd, arbetstillstånd och alla andra jäkla tillstånd som behövs, på plats -- plus fri resa till Sverige (vilket skulle dra undan filten för alla människosmugglare som förorsakar så mycket lidande för miljontals människor). Samtidigt skulle vi ju då kunna avveckla alla invandrarmyndigheter (vad tusan de numera kallar sig), vilka ju med all önskvärd tydlighet har bevisat att de saknar all form av empati och annat man borde kunna förvänta sig av en dylik myndighet.
Ambassader över vilken Sveriges flagga vajar stolt och trotsigt, och deklarerar att här har ni alla en inreseport till den fria delen av världen. Sveriges alliansfrihet -- neutralitet i fall av konflikter -- borgar för det. Detta är (per definition) helt enkelt en bit av Sveriges territorium, om än i fjärran land. Försvarat av en lämpligt stor grupp av specialutbildad militär.
Nog vore väl detta den bästa u-landshjälp vi kan ge förtryckta människor i hela världen? Betydligt bättre i alla fall än att satsa miljarder på någon misslyckad pappersfabrik i Bai Bang, Vietnam och liknande stolleprov.
Och nej, som ni förmodligen kan förstå, jag är definitivt inte för en begränsning av invandringen. Jag är så långt ifrån Sverigedemokrater och andra neonazistiska, Le Pen-sponsrade, rörelser som det över huvud taget går att komma. Jag vet att en så enkel sak, som att införa sextimmars arbetsdag, med fortlöpande nerjustering, skulle ge såväl oss redan invandrade (det är vi ju alla i Sverige), som de som kommer efteråt, en drägligare tillvaro.
Utopier förvisso, men något att tänka på inför nästa mandatperiot kanske? :)
Björn Felten är ju sjuk i huvudet, tänker han dränka Sverige i en flod av mänskligt avskräde? Med alla dessa "kulturberikare" lär ju statistiken för "överraskningssex" i parken skjuta i höjden.
Björn Felten borde göra oss alla en tjänst och åka ned till Irak så kan vi skratta när det är hans huvud som sandaporna skär av i en video upplagd på Ogrish ^^
Att slentrianmässigt nominera misslyckade politiker att representera Sverige utomlands, hur smart är det? Tänk om vi i stället satsade några av alla de miljarder vi låter exempelvis SIDA slösa ut på mer eller mindre obskyra stater i Afrika och Asien varje år, på att i stället bygga upp svenska ambassader som verkligen var representativa för det fria och alliansfria (nåja...) konungariket Sverige?
Ambassader där alla anställda talade landets språk flytande, och visste allt om vad som skedde i landet.
Ambassader dit förföljda människor kunde ta sin tillflykt och ordna med inresetillstånd, uppehållstillstånd, arbetstillstånd och alla andra jäkla tillstånd som behövs, på plats -- plus fri resa till Sverige (vilket skulle dra undan filten för alla människosmugglare som förorsakar så mycket lidande för miljontals människor). Samtidigt skulle vi ju då kunna avveckla alla invandrarmyndigheter (vad tusan de numera kallar sig), vilka ju med all önskvärd tydlighet har bevisat att de saknar all form av empati och annat man borde kunna förvänta sig av en dylik myndighet.
Ambassader över vilken Sveriges flagga vajar stolt och trotsigt, och deklarerar att här har ni alla en inreseport till den fria delen av världen. Sveriges alliansfrihet -- neutralitet i fall av konflikter -- borgar för det. Detta är (per definition) helt enkelt en bit av Sveriges territorium, om än i fjärran land. Försvarat av en lämpligt stor grupp av specialutbildad militär.
Nog vore väl detta den bästa u-landshjälp vi kan ge förtryckta människor i hela världen? Betydligt bättre i alla fall än att satsa miljarder på någon misslyckad pappersfabrik i Bai Bang, Vietnam och liknande stolleprov.
Och nej, som ni förmodligen kan förstå, jag är definitivt inte för en begränsning av invandringen. Jag är så långt ifrån Sverigedemokrater och andra neonazistiska, Le Pen-sponsrade, rörelser som det över huvud taget går att komma. Jag vet att en så enkel sak, som att införa sextimmars arbetsdag, med fortlöpande nerjustering, skulle ge såväl oss redan invandrade (det är vi ju alla i Sverige), som de som kommer efteråt, en drägligare tillvaro.
Utopier förvisso, men något att tänka på inför nästa mandatperiot kanske? :)
Efter läst ditt uttalande så blir det nog ingen röst för PP den 7:e...
Att slentrianmässigt nominera misslyckade politiker att representera Sverige utomlands, hur smart är det? Tänk om vi i stället satsade några av alla de miljarder vi låter exempelvis SIDA slösa ut på mer eller mindre obskyra stater i Afrika och Asien varje år, på att i stället bygga upp svenska ambassader som verkligen var representativa för det fria och alliansfria (nåja...) konungariket Sverige?
Ambassader där alla anställda talade landets språk flytande, och visste allt om vad som skedde i landet.
Ambassader dit förföljda människor kunde ta sin tillflykt och ordna med inresetillstånd, uppehållstillstånd, arbetstillstånd och alla andra jäkla tillstånd som behövs, på plats -- plus fri resa till Sverige (vilket skulle dra undan filten för alla människosmugglare som förorsakar så mycket lidande för miljontals människor). Samtidigt skulle vi ju då kunna avveckla alla invandrarmyndigheter (vad tusan de numera kallar sig), vilka ju med all önskvärd tydlighet har bevisat att de saknar all form av empati och annat man borde kunna förvänta sig av en dylik myndighet.
Ambassader över vilken Sveriges flagga vajar stolt och trotsigt, och deklarerar att här har ni alla en inreseport till den fria delen av världen. Sveriges alliansfrihet -- neutralitet i fall av konflikter -- borgar för det. Detta är (per definition) helt enkelt en bit av Sveriges territorium, om än i fjärran land. Försvarat av en lämpligt stor grupp av specialutbildad militär.
Nog vore väl detta den bästa u-landshjälp vi kan ge förtryckta människor i hela världen? Betydligt bättre i alla fall än att satsa miljarder på någon misslyckad pappersfabrik i Bai Bang, Vietnam och liknande stolleprov.
Och nej, som ni förmodligen kan förstå, jag är definitivt inte för en begränsning av invandringen. Jag är så långt ifrån Sverigedemokrater och andra neonazistiska, Le Pen-sponsrade, rörelser som det över huvud taget går att komma. Jag vet att en så enkel sak, som att införa sextimmars arbetsdag, med fortlöpande nerjustering, skulle ge såväl oss redan invandrade (det är vi ju alla i Sverige), som de som kommer efteråt, en drägligare tillvaro.
Utopier förvisso, men något att tänka på inför nästa mandatperiot kanske? :)
Vad Björn behöver uppdatera sig lite på är tydligen SIDA-projektet Bai Bang, som han beskriver som misslyckat. Maskinerna på högvarv. Bai Bang levererar bland annat cirka 40 procent av allt skrivpapper i Vietnam och är en av de största tillverkarna av toalettpapper i landet. Under 2008 tillverkades 110 000 ton papper, dubbelt så mycket som planerat (55 000 ton).
Omkring 2 000 personer arbetar på pappersbruket. Satsningen har bidragit till en hög levnadsstandard i samhället kring Bai Bang. Byn har växt till en liten stad med cirka 20 000 invånare. Idrottshallar och skolor har byggts.
Ta reda på fakta först och sedan offentligt redovisa sina åsikter har alltid varit ett bra tips...;)
Ja absolut rätt att göra dock driver vi inte dessa frågor ännu.
Jag tycker som du att staten är alltför oempatisk och seg i allt förutom att gå till kronofogden. Sedan har vi Djurskyddsmyndigheten som just skapats. Idén må vara god men om man utkräver saker utan grund eller förkusnskaper så som myndigheten har vissats gjort hitills. För att ta det senaste exemplet jag vet om vilket kan hittas i en artikel som Aftonbladet skrev om kampfisken som levde i en cylinder på ett hotell. Att kampfiskar som lever i småpölar och stillastående vattendrag valigtvis, ska krävas ha ett störra akvarie än en glasskål är bestört. Detta skulle medföra att stakarn stressas ihjäl.
Ja då har man högmod så att det räcker till och blir över. Jag tycker också som så att alla ämbeten ska kunnas sökas till av alla så som man har det i England där man söker till ämbeten som om det var ett vanligt jobb.
Att införa sextimmars arbetsdag tror jag skulle löna sig för alla. Man kan ha verksamhet i 12 timmar under en dag och de som jobbar på företaget kan jobba sex av de timmarna vilket både ökar produktionen för ett företag och minskar arbetstiden för arbetarna. Dock måste man få samma lön för de sex timmar som man får i dagens läge. Annars går det helt enkelt inte att leva på.
Jag håller helt och hållet med dig där, Nicklas. Jag är en djurvän av stora mått, men jag är dessutom en anhängare av teorin att "naturen vet bäst". Och när det gäller vissa av de djur som vi håller i fångenskap av olika anledningar, så är det helt klart att de ofta lever ett betydligt bättre liv i vår fångenskap än vad de hade gjort i frihet.
De flesta av våra akvariefiskar, till exempel, lever bara några månader i dypölar nere i Amazonas innan de dör. I våra akvarier får de den bästa vård de tänkas kan, med perfekta förhållanden och perfekt foder. Därmed inte sagt, naturligtvis, att det är trevligt att vi håller biologiska kollegor i fångenskap, men det är i alla fall inte enbart av ondo alla gånger.
Vad gäller sextimmars arbetsdag så skall den självklart ske med bibehållen lön! Det hade räckt att vi, då vi lagstiftade om den nuvarande 40-timmarsveckan i februari 1970, hade sagt att all produktionsförbättring skulle komma arbetarna till del i form av förkortad arbetstid (tid är ju den enda resurs vi har som inte går att köpa ens för pengar) i stället för att alla skall få 3% högre lön. Vilket bara förde med sig att kronan sjönk i värde med 3%, samtidigt som 3% fick sparken och måste beredas "arbete" på annat vis.
3% i form av förkortad arbetstid betyder 15 minuter per dag. Efter fyra år hade det betytt sjutimmarsdag, efter ytterligare fem år (med "ränta på ränta") sextimmarsdag. Och då hade vi varit framme vid cirka 1979. Med svenska kronan värd lika mycket som 1970. Tänk bara vad det hade inneburit?
Och extrapolera detta till år 2006. Vi hade varit nere i tre timmar om dagen nu, med en svensk krona värd lika mycket som 1970 (mjölk och bensin kostade då en krona litern). Vi hade letat efter arbetskraftsinvandring, som kunde ta över våra tråkiga jobb. Daghem, vad är det? Alla föräldrar klarar lätt av att jobba skift, så att någon av dem kan vara hemma och ta hand om barnen, 24/7. Men fortfarande envisas "vi" med att 40 timmar i veckan är lika optimalt nu som för 36 år sedan. Förklara det, den som kan!
Suck, tänk om jag hade fått vara diktator i sex månader år 1970... :)
Det är lätt att villa bort sig i valutakurser och liknande när man försöker göra såna där räkneexempel. Vad man bör komma ihåg är att ett land i längden inte kan konsumera varor och tjänster till ett större värde än det producerar.
Låt oss sammanfatta nämnda varor och tjänster i det något abstrakta begreppet "välfärd". Och låt oss vidare för enkelhets skull anta att genomsnittsarbetaren inte gör några nettobesparingar.
Då följer att med nuvarande 40-timmars arbetsvecka får ett företag som förser en anställd med den MÄNGD VÄLFÄRD denne i snitt konsumerar per vecka i gengäld 40 timmars arbete. Med en 30-timmarsvecka får företaget i stället bara ut 30 timmars arbete.
Man inser att det då, alldeles oavsett kronans kurs, med sextimmarsdag blir relativt kostsamt att driva företag i Sverige om vi inte sänker vår välfärdskonsumtion i motsvarande grad. Eller också kan vi lite utopiskt hoppas på att sextimmarsarbetaren blir så hiskeligt effektiv att han kan uträtta lika mycket under sitt pass som åttatimmarsarbetaren.
UPPGIFT: A, B, C och D skall gräva ett dike. Beräknad arbetsinsats 24 mantimmar. Hur utföres detta arbete bäst?
1) A, B och C gräver medan D tittar på. Arbetet tar åtta
timmar att utföra. Efteråt är A, B och C helt slut medan
D mår dåligt av att ha tvingats stå utanför.
2) A, B, C och D gräver alla. Arbetet tar sex timmar att
utföra. Alla kan sedan koppla av i två timmar, nöjda
med ett väl utfört arbete.
Tja, enligt våra folkvalda så är uppenbarligen alternativ 1 bäst. Enligt ungefär halva regeringspartiet (s-kvinnor) och de båda samarbetspartierna, som alla haft sextimmars arbetsdag på sin dagordning i åtskilliga år, så är alternativ 2 bäst. Undrar vad svenska folket tycker?
Vad kan denna märkliga blockering vid 40-timmars arbetsvecka, en relik från februari 1970, långt innan datorer och robotar tog över de flesta monotona, tunga och smutsiga jobben, bero på? Hur kan 40 timmar, fortfarande efter 36 år, anses vara optimalt, när alla tecken pekar på motsatsen?
Om sextimmars arbetsdag införs så skapas ju ungefär en miljon nya jobb. Riktiga jobb, till skillnad från de konstlade som AMS slösar ut sisådär 100 miljarder, av våra surt förvärvade skattekronor, om året på. I ett slag löser man såväl problemen med arbetslösheten som utbrändhet och utanförskap.
Det är mycket man som vanlig väljare inte förstår...
Suck! Man tycker det kunde vara dags snart att begrava den gamla myten att arbetslöshet beror på att det inte finns tillräckligt mycket arbete att utföra.
Faktum är att det finns hur mycket arbete som helst. Ta sjukvården till exempel. Alla vårdköer beror på att efterfrågat arbete ligger outfört. Men offentlig sektor har en begränsad budget. Dess resurser räcker till mat och förnödenheter för X anställda. Ska man sprida ut dem på 33% fler (med kortare arbetstid) inses lätt att var och en får en mindre bit av kakan att klara sig på. Och kötiderna påverkas inte alls.
Inom privat sektor -- i alla fall exportindustrin -- är problemet ett annat. Sektorn expanderar hela tiden, så arbete finns men de nya arbetena hamnar i allt större utsträckning utanför Sverige. Anledningarna till att det inte anställs fler är 1) för olönsamt, 2) för riskabelt, 3) för svårt att hitta kompetent personal, eller en kombination av alla tre. Även här inses lätt att en påtvingad minskning av arbetstiden inte är till någon hjälp. Speciellt punkt 3) blir ett gissel OM nu folk skulle behöva anställas i motsvarande grad. Där man förr t.ex. behövde hitta tre erfarna systemoperatörer måste man i stället hitta fyra.
Själv har jag faktiskt gått ned i arbetstid till sex timmar per dag. Med 75% av ordinarie lön, givetvis. Man kan tro att det då går jämnt upp för företaget, men så är det inte. Jag äter inte bara 75% av julmiddagen. Jag åker inte bara till 75% på konferensresor. Jag har inte bara 75% av en dator på mitt skrivbord (som heller inte bara är 75% så stort som andras). Och det kostar inte bara 75% att administrera min lön. De här omkostnaderna är samma för mig som för vanliga anställda, så för företaget är det en dålig affär. (Enligt vissa teorier skulle det kompenseras i någon mån av lägre sjukfrånvaro, men för mig var den praktiskt taget noll både före och efter nedgången.)
Jag håller med om att en sänkning av arbetstiden kan vara behaglig för den anställde, men det leder också till en fördyring av all verksamhet. Precis som Bodström med fildelningen angriper du problemet i fel ände. Vad du borde göra är att t.ex. gå ut och titta på sprickorna i asfalten omkring där du bor och fundera, "Hm ... det här borde någon laga. Ett solklart arbetstillfälle. Varför utförs det inte?"
Det är alltid kul att läsa två direkt motsatser till varandra - där den ena önskar - nja KRÄVER sänkt arbetstid, och den andra visar på ett bevis på att detta är omöjligt
Om vi resonerar och gör vissa "tolkningar" från Herr Felten, så kan jag nog bemöta vissa påståenden.
(Tänk nu "stort" - tänk "OM"
1: OM man sänkte arbetstiden till sex timmar så rymmer man två arbetspass inom fackliga avtalens begränsningsareor på vad som kan jämnställas med "ordinarie arbetstid" - 06:00 - 12:00, och 12:00 - 06:00 (Givet lär väl pamparna försöka ändra på dessa tider OM en sextimmars arbetsdag blir verklighet, men låt oss nu leka med den tanken i alla fall.
OM nu alla bara får betalt för dessa sex timmar, och inte kompenseras för bortfallet av arbetsgivaren, så är gemene man "förlorare" - precis som din teori att företagare är det.
Men OM en sextimmarsarbetsdag skulle vara en verklighet, så skulle (antar jag) företagare ge vika och säga till folk att de inte skall arbeta övertid längre - och ersätta denna övertid med fler anställda.
Det är inte nödvändigtvis så att detta medför en fördyring.
1: Vad är det som säger att du MÅSTE vara med på alla företagskonferenser?
2: Vad är det som säger att du MÅSTE ha ett arbetsbord som BARA är ditt - varför kan företaget inte "dela den" på två pass - eller helt enkelt säga till folk att de får hugga första lediga plats?
3: Vad är det som säger att du MÅSTE ha en egen dator? Varför kan företaget inte "dela datorer" på ett par pass - och givet ha ett par stycken i reserv för arbetsanhopningar.
Skulle alltså företaget använda sig av en sådan policy, skulle arbetsbord och datorer etc användas av "dubbelt" så många (potentiellt) och därmed får man bättre nyttjandegrad av resurserna - vilket företagen tjänar på...väl?
Eftersom företagen då anställt fler, så innebär det färre arbetslösa - vilket innebär färre betalningar till A-kassan, större möjlighet att hjälpa de som har verkliga problem på arbetsmarknaden, och färre kostnader till AMS - som därmed får sänkt anslag. Därvidlag frigörs resurser som kan fördelas på ett mera behövligt sätt inom samhället - eller sänka skatt.
Om nu fler är i arbete, så betalar fler skatt och kostar mindre - vilket innebär ökade skatteintäkter - och därmed kan man fördela dessa intäkter så att de kommer samhället till nytta - eller sänka skatt.
Om man nu sänker skatten en del, så att du kompenseras till viss del för dina förlorade 2 timmar om dagen, så ligger du inte så "illa" till som du trodde från början.
Om alla nu jobbar dessa 6 timmar och inte 8, så är det också möjligt, som du själv skriver, att sjukantalet sjunker - och därmed så är det fullt möjligt att kostnaderna för sjukskrivningar minskar - och detta även för stat och kommun. Detta leder osökt in på att resurser som tidigare lads på sjuklöner kan nyttjas för att förbättra andra funktioner i samhället - eller att återigen sänka skatten. Vården kanske blir bättre - och därmed sjunker antalt behövliga sjukdagar ytterligare?
Då arbetsgivare också delar lokaler med 2 skift (så att säga) så rymms dubbelt så många i samma lokal - vilket sänker lokalkostnaderna per anställd - kanske kan företaget flytta till mindre lokaler då - vilket sänker kostnaderna - ökar vinsten, ger möjlighet att utöka verksamhet - eller sänka sina priser till dig som slutkonsument - vilket gör att dina utgivfter blir mindre och din bortfall från att gå från 8 timmar till 6, kanske kompenseras mera.
Ytterligare en fördel med en 6 timmars arbetsdag är ju att DU får tid över till det du gillar att göra. Du kanske velat starta verksamhet men inte vågat säga upp dig på jobbet för att satsa på din hobby. NU, med 6 timmar, så kan du satsa lite på din hobby - ta steget, och därmed få lite sidoinkmster - och kanske utöka framöver - vilket ökar på arbetstillfällen... (Fast jobbar du 6 timmar på vanlig jobb och 6 med din hobby, så arbetar du mer än idag och kanske blir sjuk :) )
Svar JA: Detta är en utopi - vi vet att statliga Vattenfall trissar upp elpriser etc och allt kommer inte individen till gagn - men du får möjlighet att satsa på dig själv, och företaget får kanske nyttja sina lokaler mer än de 8 timmar de gör idag - de nyttjar dem 12 timmar - och likaså datorer etc.
Givet finns gränser och problem - men finns de inte idag?
Livet är vad man gör den till. Vill man enbart se en massa problem med att förändra något, så är det just bara problem man ser. Vill man bara se allt det positiva, så är det bara det man ser.
Visst vore det bra om man tittade på både och?
Politiker ser vad de vill se... och ofta styrs synen på vad man vill se av något som heter partitillhörighet.
/A
> Hur kan 40 timmar, fortfarande efter 36 år, anses
> vara optimalt, när alla tecken pekar på motsatsen?
Innan man försöker hitta ett optimum bör man väl försöka fastslå att ett sådant existerar? Vissa tror att vi måste införa 48-timmarsvecka för att kunna konkurrera med Kina. Andra tror 30-timmarsvecka är optimalt för att människor, i alla fall Svenskar, inte kan vara effektiva längre än sex timmar om dagen. Andra tror 35-timmarsvecka är den rätta medelvägen. Och så förstås alla som tycker 40 timmar är bra.
Kan det inte vara så att ett optimum inte existerar alls? Att människor är olika och att brancher är olika. Att olika företag i samma branch är olika. Att olika lösningar är bäst på olika avdelningar?
Varför inte avskaffa 40 timmars arbetsvecka utan att införa något nytt? Och lämna till den enskilde att bestämma över sitt eget liv och sin egen situation?
Skriv ny kommentar
Bli Guldpirat!
Vi uppmuntrar alla våra medlemmar (och andra) att donera pengar till partiet på månadsbasis.
Med ett sådant stöd från tio procent av medlemmarna, så räcker det till våra löpande utgifter.
Drar mig till minnes en gammal punklåt (tror jag att det var, minns dock ej gruppens namn) med den klockrena iaktagelsen:
Det är de som sist blir valda i gymnastiken
Som blir (ord?) som styr i politiken
Detta stämmer tyvärr alltför bra på de jag minns från min skoltid som sedan blivit politiker. Ungdomsförbunden är i obehagligt stor utsträckning numera ett uppsamlingsheat för fysiskt taffliga, kanske även mobbade och generellt sett revanschlystna tonåringar som inte får knulla några snyggare än varandra förrän de kommit på valbar plats och fått sitt första representationskonto. Tacka fan för att de ser medborgarna som motborgare och att politiken blir därefter. :-)